Vår sanning

Vi är en arbetsgrupp på över 100 personer som dagligen sliter ont blod. Ni som besökt oss som sjuka eller anhöriga har garanterat blivit varse om detta. Och många av er föraktar oss säkert för det. Vi arbetar på akutmottagningen Näl. Vi har fått nog. Vi känner nog alla att vi snart inte vet vad vi ska ta oss till. Vem lyssnar på oss?

Vi står inför nya besparingar med förslag på krav av arbete varannan helg. Krav på att alla ska göra treskift, vare sig du klarar av nattarbete eller inte, läkarintyg kommer krävas för de som måste slippa. Förslag till sparkrav som är orimliga gällande minskad bemanning samt borttagande av vår fjuttiga lilla arbetstidsförkortning. Vi har ett ständigt ökat inflöde och vår akutmottagning är MYCKET tungt belastad. Statistik som visar detta finns och kurvan som i ca 3 års tid har påståtts vara en tillfällig topp tar aldrig slut! När ska man inse?!

Vi har ett stort upptagningsområde, vi har en befolkning som blir äldre och sjukare, när ska man inse att sjukvården måste prioriteras? Det måste avsättas mer pengar för att kunna möta ett mer sjukvårdskrävande land, mer pengar måste tillföras för att säker och god vård ska kunna garanteras. Utan medel och rimliga budgetar kommer inte vi kunna ge en säker vård! Utan personal och kvalificerade resurser kommer inte vi kunna garantera din eller din anhörigs säkerhet. När kommer man till insikt? Förmodligen aldrig.

I den styrande världen verkar varken liv, hälsa eller vård värdsättas. I den världen värderas endast pengar och för de som har pengar kan god vård köpas privat. De som bestämmer gällande våra sparkrav kommer aldrig bli liggande på en av våra hårda britsar i korridoren bland 30 andra, väntandes på omhändertagande i 12 timmar. På er kommer vi aldrig bli tvingade att utföra vårdande handlingar på ett oetiskt sätt i korridoren där varken integritet, sekretess eller värdighet kan garanteras. 30 andra patienter kommer aldrig se er nedkissade bakdel, se er gråta av förtvivlan eller känna doften av ert bajs. Mänskliga rättigheter?

 Vem är berättigad att värdesätta ett liv? Hur ska vi kunna erbjuda alla en säker vård när vår egen hälsa sviktar pga av stressrelaterade sjukdomar relaterade till en arbetssituation som ger oss vårdare ohälsa. Vi har kommit allt närmare bristningsgränsen och det kommer komma en dag snart då vi inte längre orkar. Hur mycket ska vi behöva utstå, hur mycket ska vi behöva acceptera? Lön ska vi inte ens tala om.

När ska samhället reagera? Ingen lyssnar på oss. Lyssnar någon på er?

Jag är sjuksköterska. Älskar mitt yrke. Älskar mitt arbete. Hatar mina villkor. Hatar att inte bli respekterad. Hatar att inte känna mig sedd eller värdesatt. Hatar att se när mina arbetskamrater mår dåligt, för det gör de. Vi fäller tårar för många av er som berört oss och där vi kanske misslyckats med vårt uppdrag.  Vi är nutidens Titanic.